En av mina absoluta favoriter inom mindfulness är Jon Kabat-Zinn. Jag har lyssnat och läst mycket av honom. Idag bjuder jag på hans föredrag på några Google-anställda. Det som är mindre bra med honom är att hans röst är en perfekt sagoröst som jag lätt blir så harmonisk att jag somnar av. Håll till godo.

Jag tänker göra ett nytt försök med denna blogg. Denna gång på egen hand utan Psykologifabriken. Just nu är mitt liv väldigt rörigt, stressigt och fullt av ångest över saker jag skjuter upp. Jag är överallt och ändå ingenstans. Jag har väldigt svårt att stå still ens för att borsta tänderna och jag klarar inte av tystnad för det finns så mycket i huvudet som gör mig alldeles matt. Nu har jag kommit till en punkt när jag inte orkar med detta längre. Efter att ha läst i Dagens Nyheters söndagsbilaga om mindfulness blev jag inspirerad att ta tag i det här projektet igen. Jag har kommit fram till att det inte är träning i form av att jogga som jag behöver mest just nu utan lära mig att stå still och ta tag i det jag har framför mig.

Det är verkligen trist men idag måste jag dessvärre meddela att jag och Psykologifabriken har beslutat att avsluta projektet i förtid. På grund av att vi har olika syn på projektet och brist på tid avslutar vi vårt samarbete. De kommer dock att fortsätta blogga om uppskjutandebeteende på sin hemsida. Tusen tack för att ni varit med så här långt och för all peppning jag har fått. Ta hand om er nu.

Vårvarma hälsningar Johanna

Det är tur att feminister runt om i världen inte har tänkt ”äh jag gör det imorgon”. Då hade vi inte kommit så långt som vi ändå har idag. Jag gillar verkligen dikten som i klippet läses av Madeleine Albright under förra årets firande i Vita Huset. Den är skriven av Marge Piercy och heter The Low Road. Ha en fin dag alla kvinnor där ute.

What can they do
to you? Whatever they want.
They can set you up, they can
bust you, they can break
your fingers, they can
burn your brain with electricity,
blur you with drugs till you
can’t walk, can’t remember, they can
take your child, wall up
your lover. They can do anything
you can’t stop them
from doing. How can you stop
them? Alone, you can fight,
you can refuse, you can
take what revenge you can
but they roll over you.

But two people fighting
back to back can cut through
a mob, a snake-dancing file
can break a cordon, an army
can meet an army.

Two people can keep each other
sane, can give support, conviction,
love, massage, hope, sex.
Three people are a delegation,
a committee, a wedge. With four
you can play bridge and start
an organization. With six
you can rent a whole house,
eat pie for dinner with no
seconds, and hold a fund raising party.
A dozen make a demonstration.
A hundred fill a hall.
A thousand have solidarity and your own newsletter;
ten thousand, power and your own paper;
a hundred thousand, your own media;
ten million, your own country.

It goes on one at a time,
it starts when you care
to act, it starts when you do
it again and they said no,
it starts when you say We
and know you who you mean, and each
day you mean one more.

Det är full rulle i mitt liv just nu. Det går bra på många områden men inte på det här med att sluta skjuta upp. Jag stretar på som bara den med att hinna med alla möten, åtaganden och uppgifter. Skolan hamnar på efterkälken trots att det borde vara prio ett för jag har så mycket annat som tar tid av min tid. Jag vet inte varför motivationen inte finns där till att ta tag i uppskjutandet. Jag skulle ju bli mer effektiv om det inte vore som nu ena stunden avhandlas en drös saker och sen är det bara stiltje och jag går in i ett destruktivt uppskjutandebeteende som heter duga. Det gör att prestationerna bli väldigt ojämna och jag bli bara sur på mig själv. Jag trodde ett tag att det är för att jag saknar konkreta övningar för att få till en förändring. Det här med att jag ska tänka annorlunda kommer jag på efter att jag redan skjutit upp. De övningar jag har fått har inte hjälpt eller så är det att jag inte vet hur jag ska ta mig ann dem och utföra dem på ett bra sätt. Jag skulle så gärna vilja komma in i en rutin där jag inte tänker och värderar så mycket utan bara gör. Men jag vet inte hur jag ska komma dit, och tills dess ser det ut så här och projektet och bloggen blir ett spår som löper bredvid allt annat med mindre fokus än det förtjänar. Jag ber om ursäkt för detta.

Den här dikten av Marianne Williamson är så träffsäker att den ger mig tårar i ögonen och småhåren på armarna står rakt upp. Den läses även fint i filmen Coach Carter där jag hörde den först.

“Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. We ask ourselves, Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, fabulous? Actually, who are you not to be? You are a child of God. Your playing small does not serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won’t feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. We were born to make manifest the glory of God that is within us. It’s not just in some of us; it’s in everyone. And as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.”

 

Just nu är det vind i seglen och jag känner på mig att det kommer gå bra det här. Ledmotivet just nu är Change is Gonna Come tolkad av Gavin DeGraw.

I veckan fick jag en ny uppgift av Alexander. Den handlar om övertygelser. Efter att ha kämpat på med uppgiften kring belöningar kom jag till insikten att det inte biter på mig. Jag är så duktig på att lura mig själv att jag är värd belöningen innan jag utför en uppgift att den där sköna känslan inte inträffar när jag ska ändra på det och få belöning efter prestation. Så nu ska jag jobba på mina övertygelser istället och det tror jag bli mycket bättre. För det är min inställning till hur det måste se ut för att jag ska göra något som oftast sätter käppar i hjulet för mig. De gör att jag inte kommer igång fören dessa krav kan uppfyllas (och det är inte ofta det). Övingen består av två delar.

Del 1: Skriva ner mina krav. Jag ska svara på frågorna

1. Vilka förutsättningar krävs för att jag ska kunna börja jobba med min uppgift?

2. Vore det obehagligt om dessa förutsättningar inte infaller, och i sådana fall varför?

3. Kan jag stå ut med att dessa förutsättningar inte infaller?

 

Del 2: Hitta motargument.

Här gäller det att gå från krav, via valmöjligheter, till intolerans för obehag och till slut hamna i en acceptans. Även om det inte går att uppfylla kraven ska jag acceptera det och ändå kunna jobba vidare. Det svåra för mig är att komma över den där hindret som finns i början som kan vara allt från olustkänslor till ångest. Men ofta när jag väl kommit förbi det går det fint att jobba på.

Alexander skriver idag om det här med belöningar på Psykologifabrikens hemsida. Länk

Just nu är jag allt utom superwoman. Det mesta känns tungt och jobbigt. Jag återkommer imorgon med nya tag. Då ska jag berätta om den nya uppgiften jag fått av Alexander.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.